Efter tre tusen körda kilometrar och ett stopp i regniga Stockholm är vi tillbaka i Funäsdalen och Ilse vet inte till sig av lycka. Äntligen får man springa tills benen inte orkar mer.
På ridspåret är snön tack och lov packad och hård, men i skogen är den nu så djup att till och med Ilse har svårt att ta sig fram. Några försök blev det dock som snart avbröts när hon upptäckte hur hopplöst djupt det var.
Efter en stund var det skönt med en stilla promenad. Ilse har varit ovanlig lugn sedan träffen med Bart, om det beror på att "det tagit" eller om det bara är det normala lugnet efter ett löp är svårt att säga. Det kommer att dröja några veckor nu innan vi vet. Tack alla för era lyckönskningar. Skönt att veta att vi är fler som håller tummarna. Spänningen fortsätter ...